Fyra år är lång tid. När man tänker efter har det hänt mycket sedan dess. Somliga krig har avslutats, nya har påbörjats. Kanske har förälskelsen blivit till uppbrott, kanske har flyttkartongerna packats igen. Någon har fått ett barn, en annan flyttat till en ny stad. Börjat om.
Fyra år - det är också den tid som förflutit sedan Måns Zelmerlöw släppte sitt förra album. Men eftersom vi sett honom leda program som Allsång på Skansen och Melodifestivalen, medverka i musikaler eller le från blanka tidningssidor, känns det inte fullt så länge.
Fyra år är lång tid. När man tänker efter har det hänt mycket sedan dess. Somliga krig har avslutats, nya har påbörjats. Kanske har förälskelsen blivit till uppbrott, kanske har flyttkartongerna packats igen. Någon har fått ett barn, en annan flyttat till en ny stad. Börjat om.
Fyra år - det är också den tid som förflutit sedan Måns Zelmerlöw släppte sitt förra album. Men eftersom vi sett honom leda program som Allsång på Skansen och Melodifestivalen, medverka i musikaler eller le från blanka tidningssidor, känns det inte fullt så länge.
När Måns nu släpper sitt tredje album ”The Barcelona sessions”, vars låtar tog form i den råa men bohemiska stadsdelen El Raval i Barcelona, markerar det en sorts nystart. En musikalisk, men också en privat.
– Jag är helt förälskad i staden. För mig blev Barcelona en fristad, en plats där jag kunde andas ut. Hemma snurrade hjulen så jäkla fort. Jag har dessutom varit en otroligt sällskapssjuk person. Där fick jag lära mig att spendera tid med mig själv, någonting som var jättejobbigt i början. Efter ett tag bjöd jag ner några vänner – och vi började skriva låtar, minns Måns Zelmerlöw.
Han har landat, blivit lugnare. Har inte samma bekräftelsebehov som när han slog igenom via ”Idol” som 19-åring. Resultatet är ett mer organiskt album, där luftiga arrangemang stundtals blandas med radiovänliga refränger. Melodierna och harmonierna har fått ett större utrymme, likaså melankolin och eskapismen. Sången är mörkare, klangerna dovare. Men här finns också gnistrande kärleksförklaringar som ”Can I call you home?, en urban ballad där vi lotsas
över regniga gator – men där stegen är lätta, trots att det öser ner.
– Redan med min andra skiva ”MZW” försökte jag lämna schlagersoundet, till förmån för en mer soulig pop och r'n'b. Visst fanns det låtar på den plattan som jag är stolt över men det är först nu som jag känner att jag hittat hem. Jag har hittat någonting djupare, säger Måns Zelmerlöw.
Bland inspirationskällorna märks Coldplay, Keane, System of a Down - och The Beatles.
– Det är musik som väcker någonting inom mig, särskilt arenarocken. Den är atmosfärisk, storslagen. Den flyger. Egentligen vill jag ju vara Chris Martin (skratt). De senaste åren har jag dessutom spelat mer och mer med band. Det är mycket roligare än att sjunga sing back. Från början handlade musik för mig främst om att förmedla energi på scenen. Det tog till exempel fyra år för mig att inse att ”Cara mia” var en otroligt sorgsen låt – och där hade jag stått och sjungit den med ett bländande leende.
Med ”The Barcelona session” har Måns, tillsammans med bland andra låtskrivarna Johan Röhr, Gavin Jones och Robert Habolin, mejslat fram ett mer personligt album, låtar som i sin helhet blir en resa från uppbrott till mellanmänsklig försoning – och en början på någonting nytt. Delvis inspirerat av Mikael Wiehes relationsbetraktelser på ”Sånger från en inställd skilsmässa”.
– Att göra den här skivan har varit lite som en lång terapisession, därav namnet. Den är självbiografisk och beskriver de senaste sex-sju åren i mitt liv. Nu vill jag verkligen berätta någonting – och hoppas samtidigt att människor ska gilla låtarna. Känna igen sig.
”The Barcelona sessions” har producerats av Moh Denebi (Loreen, Jessica Folcker med flera).
